OFFENTLIGA AVRÄTTNINGSPLATSER
Om dödsstraffet fram till 1876.
En torsdag i novembermörkret ägnade vi några timmar av kvällen åt offentliga avrättningar och avrättningsplatser i Sverige. Det var ca 35 medlemmar som tagit sig till lokalen i Stadsvakten för att lyssna på Desirée Kjellberg, till vardags chef på fängelsemuseet i Gävle.
Vi hade bjudit hit Desirée för att hålla ett föredrag om dödsstraffet och de avrättningsplatser som användes på den tiden då vi hade offentliga avrättningar i Sverige.
Numera står det i grundlagen bland våra fri- och rättigheter att “Dödsstraff får inte förekomma”. Men det är nu det, annat var det förr. Man kan utan överdrift säga att det var inte bättre förr.
1734 års lag var den första helt rikstäckande lagen. Den lagen utgör grunden för lagen som gäller i dag. Den del av 1734 års lag som handlar om straff hette missgärningsbalken, numera brottsbalken. Missgärningsbalken stadgade dödsstraff för 68 olika missgärningar. Intresserade kan hitta lagen och dess innehåll på flera ställen på nätet.
Under åren vi hade offentliga avrättningar var det inte tal om rehabilitering av de som var dömda. Det var fullt fokus på att straffa den skyldige och att visa för alla andra vad som händer om man bryter mot lagen, “enom till straff, androm till varnagel“. Rehabiliteringstankar kommer många år senare.
Av straffen som skulle leda till döden var det några som stod ut lite extra. Straffet hängning kan nog bäst beskrivas som strypning. Man hissade upp den dömde i ett rep med en snara om halsen. Repet fästes runt en tvärbjälke på en ställning. Där fick han hänga. Det var bara män som avrättades genom hängning.
Ett exempel på ett av de värsta straffen i lagen är rådbråkning.
”Giör man wåld å them, som skiepsbrott lidit, och dödar någon; warde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul, hafwe ock förwärkadt alt sitt lösa gods. Sårar man them, och illa handterar; miste lifwet, och af lösören hans tage halft Konungen, och halft målsäganden.”
Rådbråkning betydde att skarprättaren (bödeln) bröt alla ben i kroppen medans den dömde levde. Det straffet verkar inte utfärdats efter 1734 även om det fanns i lagen. Det förekom på 1600-talet där man bla. ”rådbråkade” snapphanar.
Sätten att avrätta dödsdömda blev mer “humana” med tiden. Hängning övergick med tiden till halshuggning, det ansågs mer ”humant”. Den sista hängningen genomfördes 1836.
Desirée gav oss en genomgripande genomgång av varför man hade dödsstraff, och hur man genomförde avrättningarna.
Lagen angav för vissa brott vad som kallas förstärkt dödstraff. Det kunde innebära att man för män efter halshuggningen skulle ”Läggas på stegel”, Det innebar att man styckade kroppen och satte fast delarna på hjul. Hjulen sattes upp på stolpar på avrättningsplatsen (se bild). För kvinnor brändes den döda kroppen i en “båle”. Stegling och andra “förstärkningar” av dödsstraffet togs bort i Sverige 1841. Den siste som steglades var kungamördaren Ankarström 1792.
Den sista offentliga halshuggningen genomfördes 1876. Det var avrättningarna av Konrad Tektor och Gustav Hjert för rånmorden 1874 av två personer på landsvägen en bit norr om Malmköping. Tektor och Hjert avrättades samma datum och klockslag i maj 1876. Hjert vid Lidamon utanför Malmköping och Tektor i Stenkumla på Gotland.
Reglerna var ganska precisa på utförandet av på avrättningsplatserna. Det skulle vara tillräckligt med plats för skarprättare och präst samt några till. Sen skulle platån för avrättningen vara på en viss höjd över marken så att alla kunde se ordentligt. Det finns mer eller mindre målande beskrivningar i många dagstidningar av avrättningen vid Lidamon. Artiklarna beskriver ganska exakt avrättningsplatsen där man genomförde avrättningen av Gustav Hjert. Det finns också ett foto (se bild nedan) som visar den avrättade Hjert liggandes på avrättningsplatån. Fotot finns på hembygdsgården i Malmköping och digitalt bland samlingarna på Sörmlands Museum. Avrättningarna kunde bli lite av ett folknöje. Till Lidamon skall det visst kommit runt 3000 åskådare.
Fotograf: okänd Foto:Malmköpings Hembygdsförening/Sörmlands Museum
Offentliga avrättningar togs bort 1879 men dödsstraffet fanns kvar. Efter att man upphört med offentliga avrättningar genomfördes avrättningar inom fängelsets murar fram till att man slutade med avrättningar.
Dödsstraffet fanns kvar som straff ända till 1970-talet. År 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid, men det fanns kvar till 1972 för vissa brott i krigstid. Man slutade att döma till dödsstraff i början av 1900-talet. Den sista avrättningen i Sverige genomfördes med giljotin 1910.
Det fanns många avrättningsplatser i Sverige. Avrättningarna skedde vanligtvis i den härad där brottet begåtts. Avrättningsplatserna placerades gärna på en höjd alt. bergknalle så att de syntes på håll, ”androm till varnagel”. Vid städerna valdes en plats utanför eller i utkanten av staden. På landet placerades de vanligen på gränsen mellan socknar. Ingen ville väl riktigt ha en avrättningsplats i sin socken.
Våra avrättningsplatser i Nyköping var Galjebacken vid Ekensberg, lite oklart om den exakta placeringen och vid Stigtomta. Minst 5 personer avrättades på galgbacken vid Stigtomta på 1600 och 1700-talet. Uppgifter om avrättade på Galjebacken saknas men nog avrättade man några där. Det finns en karta från ca 1670 som visar platsen vid Ekensberg och en konstruktion utformad för hängning.
Efter en avrättning grävdes kroppen ner på avrättningsplatsen. Den skulle grävas ner i ovigd jord. Inte på någon begravningsplats eller annan av kyrkan välsignad mark. Lokalbefolkningen undvek om möjligt avrättningsplatser bland annat av rädslan för gengångare. Någon som brukar titta på zombiefilmer kanske?
Enligt en numera etablerad tradition gav Birgitta bort Nyköpings nyckel (undrar vad kommunen säger om det) med sedvanlig förpackning, vår kasse med föreningslogga, till Desirée. Birgitta tackade för en utmärkt föreläsning. Sen var det bara att ge sig iväg hemåt i mörkret. Det var nog fler än jag som i mörkret kastade en blick över axeln. Särkilt om man passerade Galjeberg eller Stigtomta. Man vet aldrig vad som gömmer sig i novembermörkret.
Text och Bild: Sören Sjöberg